Det var vindstilla i luften men det var ändå som om det drog fram varma svalkande vindar. Det måste varit för att vi var så nära havet. Älven glittrade i takt med midnattssolen som gick ner över trädtopparna för att gömma sig där till i morgon bitti. Jag hör skrattet från mina vänner som sitter uppe vid eldstaden vid min kompis stuga. Jag kunde bara inte längre sitta brevid dem, inte då jag vet att det är sista gången jag kanske ser dem. Vem vet vad som kan hända på ett år? I över morgon far jag över havet till landet där drömmar slår in.

"Så det var hit du gick?" det var Karl min kompis vars stuga vi var vid. "Ja, jag var bara tvungen att tänka lite grann. Sen måste jag bara samla upp så mycket av den här vyn som bara möjligt, jag vill minnas den så länge som möjligt." 

"Varför tar du bara inte en bild? Den finns kvar längre." "Ja, det gör den men känslan av vattnet mot benen occh sanden mellan tårna medan den varma vinden smeker dina armar. Det finns inte kvar på en bild." Jag kände att jag ville ha lite enskilda avsked med mina vänner och såg en sten lite längre åtsidan och lite längre ut. "Kan vi inte sätta oss på stenen där borta?" frågade jag Karl. "Visst!" Karl gick först och jag gick efter honom. Vi satte oss på stenen och pratade om allt vi gjort alla dessa år och om hur mycket jag skulle sakna allt, mina vänner, min familj, allt vi gjort och så självklart platsen som vi är på. Till slut hade vi inget mer att säga båda två, vi satt bara lungt och tittade varandra i ögonen. Vi vände båda huvudet mot vattnet och jag lutade mitt huvud mot hans axel. Det kändes som om vi satt så i evigheter, men det var skönt. Just här och nu skulle jag kunna stanna tiden och stanna kvar för alltid. "Jag kommer sakna dig så sjukt mycket efter att du åkt." sa Karl helt plötsligt jag tittade upp på honom och svarade "Och jag dig, men jag frigör dig nu." "Vad menar du med det?" "Jag släpper dig fri till att göra vad du vill." "Varför gör du det?" "För ingen av oss vet vad som kommer hända detta år. Jag vet inte vad som väntar mig i Amerika och jag vill inte att du skippar alla dina chanser till att leva för att du väntar på att jag ska komma tillbaka. Vi vet ännu inte om jag är tillbaka på ett år eller inte. Ingen av oss kan veta riktigt säkert om vi kommer vilja vara med varandra då jag kommer tillbaka heller, men om båda vill då tar vi hand om det då." "Jag saknar dig redan. På något sätt är det som om du flög bort från mig när du sa det där men du sitter fortfarande lika nära." Jag vet inte vad jag ska svara på det så jag lägger bara tillbaka huvudet mot hans axel. " Vi har varit borta en stund nu de andra kanske börjar undra var vi är, vi borde nog gå tillbaka till dem igen." "Ja"